Skrik

Jag har haft några tuffa dagar sedan i onsdags. Jag tror att den jobbiga kvällen sänkte mitt självförtroende som mamma, och att jag blev uttröttad.
Jag har faktiskt inte kunnat trösta lillen sedan i onsdags. Mamma har fått ta den uppgiften.
Det gör så ont i mig när han blir ledsen, och han gråter väldigt sällan. Men när han väl gör det så tappar jag allt. Jag sitter och gråter samtidigt som honom.
Jag försök att lugna ner mig för jag vet att det påverkar honom, men jag kan inte.
Igår sa mamma “jag tar honom ikväll och inatt, du måste vila och jag kommer in med honom när han behöver äta”.


Jag kände mig som den mest misslyckade mamman i världen. Jag kan inte ta hand om mitt eget barn, inte ens trösta honom.
Jag förstår att man som mamma kan bryta ihop, och att det gör väldigt ont när ens barn gråter.
Jag ville klara detta själv, och att jag måste lämna ifrån mig honom det gjorde så ont. Det var mitt val att behålla honom, det var mitt val att föda honom. Jag ville inte belasta mamma och Lennie.
Det är nu man önskade att man hade en pappa med i bilden. För då är man två som har gjort valet och har ansvaret. Båda delar på det.
Om det hade funnits två föräldrar så hade mamman kunnat vila ut under amningarna, och inte behöva tänka på blöjbytet, tvättningen, kelningen m.m.
Men eftersom det är som det är, och som mamma säger så hade jag klarat det själv, men om jag får hjälp, varför inte ta emot den? Jag måste må bra om Theodor ska må bra.


Efter en pratstund med mamma igår så lugnade jag mig. Jag somnade i soffan, sen gick jag in i sängen och fick en Knodd vid bröstet. Matade honom och sen somnade om. Jag behövde bara tänka på min sömn.
Så här var det hela natten, och nu imorse vaknade jag utvilad, ny energi och vet att såna här faser går man också igenom.
Jag är livsviktig för Theodor, jag är hans mamma och han hatar inte mig bara för att han gråter.


Han är rätt fjantig vid amningen. Han äter jätte bra och ser mätt och belåten ut, men efteråt vill han fortfarande sutta vid bröstet men blir helt hysterisk så fort det kommer mjölk, och han vägrar att ta nappen av mig. Det är bara Lennie och mamma som kan ge honom den.
Men idag bet jag ihop, knäppte bhn, tog honom mot mig och pratade, vaggade och höll mitt lugn. Han skrek som en galning, men efter 10-15 min somnade han gott i min famn. Just då kände jag mig stolt. Jag höll mitt lugn, och det funkade.


Nu låter det säkert som att Theodor är ett skrikigt barn. Han har högst skrikit en timme och det var i onsdags, annars håller hans skrik i sig högst 30 min, Och det är bara ett mycket fåtal gånger om dagen, och aldrig på natten.
Han är en nöjd bebis, han är snäll. Tanken på dem som har barn som gråter alltid, stackars er. Men jag tror att man stärker sig när barnen skriker. Jag är inte van vid Theodors skrik, därför bryter jag ihop själv.
Ville skriva av mig. Man är inte på rosa moln längre, nu är det verklighet. Men jag älskar honom mer och mer, ju mer verkligt det blir.
　


Ni som har barn, berätta gärna hur ni hade det första tiden, tips m.m. Man läser ju bara om dem underbara sakerna på bloggarna, och då känner man sig ännu mer ursel. Hihi