Ont

När jag gick upp i morse så låg mormors kläder på strykbrädan. Dem kläderna hon ska begravas i, mamma ska lämna dem på fonus idag. Även jag vet om att hon har gått bort, så känns det fortfarande som hon ligger kvar på sjukhuset. Jag vågar inte att sätta mig ner och låta tankarna komma, jag vågar inte sörja för jag vill inte att det ska göra ont.

Men denna dagen kommer att vara tung. Hemma själv hela dagen, ska ringa massa samtal kring Theodor, så hinner inte precis göra något annat. Sen i eftermiddag, ska jag, kusinerna och brossan åka till Oxie och välja ut en blomma från oss barnbarn till begravningen.
Bara tanken på att åka dit, det svider så. Önskade man kunde radera saker i huvudet så man bara kan få glömma.

Vad lär man sig av detta? Vad lär man sig av att en sådan stark människa som mormor förtjänar att gå bort?
Det är nu jag behöver mormor som bäst. Någon som ger en råd för hur man ska tänka och acceptera.
För 5 år sedan när jag förlorade ett foster så sa mormor "Det var ödet. Det kommer något bättre till dig senare" Och det jag kan tro på, för om 2 månader får jag något som jag har längtat efter så sen jag fick operera bort mitt första barn och min äggled.
För 4 år sedan gick min katt bort. Det tog hårt på mig, mamma och bror, men det var också ödet eftersom vi hade börjat att fundera på att flytta in till stan, och här hade han aldrig trivts.
Men nu, har mormor gått bort, och jag vill inte att det ska ta så lång tid för att hitta en mening till varför hon gick bort. Varför ska människor få lida såhär?
Jag HATAR augusti månad. Det är då alla dessa tre dödsfallen har "ägt" rum.

Men jag vet att du är hos oss mormor, att du lyssnar, ser och ger oss styrka. Du har redan "visat" dig för mig flera gånger sen dagen du gick bort. När jag sa farväl till dig så var du inte längre kvar på sjukhuset, det var bara en kropp, det var inte du och jag kände mig inte trygg där inne i rummet och jag var nära på att svimma. Men vargång du är hos mig nu, så kan jag inte gråta. Jag får pirr i magen, ryser i kroppen och känner värme och trygghet. Men jag önskade att du fanns här fysiskt också. Jag vill höra din röst, jag vill känna dina kramar, jag vill att du ska klappa på min mage och Theodor gör respons tillbaka. Men jag är glad att du var en av de första som fick känna honom sparka.
Ska göra allt för att vara stark, mormor, även det är svårt. Så ge mig all styrka jag behöver.

Jag älskar dig.