Jag vill så gärna sätta mig här och skriva ner alla tankar om mormor. Men jag vågar inte.
Jag försöker att hålla tillbaka mina tankar hela tiden, för jag orkar inte att gråta just nu.
Jag har aldrig i hela mitt liv haft en sådan styrka mot mig själv som nu. Så fort jag börjar att tänka att det är min mormor och tårarna kommer sakta, så kan jag stoppa det direkt.
Läskigt att man kan vara så hård mot sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar