Igår läste jag runt lite på forum kring vårdnadssituationer m.m. Och där var det en kille som förklarade för en pappa om hur situationen kan se ut för en ensamstående mamma det första året med barnet.
"Det är känslan som att få sitt hjärta utplockat, och få det lagt framför sig"
Att förklara för någon som inte har fått barn, är svinsvårt. Men detta kändes som den korrekta beskrivningen för hur jag känner för Theodor.
Många gånger kan jag springa iväg och handla nuförtiden, och han är kvar hemma hos mamma. Men man känner att något fattas. Jag blir yr, illamående, små ångestattacker och ont i livmodern.
Det är helt obeskrivligt hur det är att bli mamma. Att älska någon så mycket att man kan döda och dö för den personen vilken sekund som helst.
Jag vill min sons bästa, även det gör ont i mig i vissa situationer. Men det är han mitt liv kretsar kring just nu. Det är ju han som ska må bra, och få en fin framtid. Men jag vet även att jag måste må bra för att han ska må bra. Man märker av direkt när han känner att jag inte mår bra. T.ex som igår. Han blir lätt orolig då och vill vara i famnen hela tiden nästan, och gråter från och till. Stackare :(
Fint skrivet!
SvaraRaderaJag förstår dig. (om barn o mamma)
Det finns, och kommer alltid att finnas, ett speciellt band mellan mor o barn! Det går inte att förklara, men så är det. De har blivit till inne i oss, blev en människa i oss, vi var ett i nio månader!
Man måste alltid se till barnets bästa. De är de som är världen för oss. Eller hur?! Utan leia överlever jag inte. Utan Theodor överlever du inte. Vi har varit, och är, ett med våra barn.
Kram