Mormor - Vila i frid

Mormor - Vår Svan

Dagen började i kaos för mig. Min klänning var sönder, min nya klänning som jag endast hade handtvättat, så det var bara att stressa sig ner och byta klänningen på förmiddagen.
Jag och Lennie tog bussen till Oxie, och gick upp till församlingshemmet där jag skulle byta om. Tar upp min NYA klänning, och ser ännu ett hål på denna. Var påväg att bryta ihop, men bet ihop och bestämde mig för att sätta en säkerthetsnål och ha kavajen på mig hela tiden.

Vi möter mormor och morfars närmaste vänner på parkeringsplatsen utanför kyrkan. De började att gråta så fort dem såg oss, och de beklagade så mycket.
Mormors väninna berättade att mormor hade sagt till henne när hon var sjuk, att hon inte fick gå bort än, för de hade många år kvar tillsammans. Vilket visade sig att dem inte hade.
Tankarna började att snurra, men jag hade fortfarande inte förstått att vi skulle på mormors begravning.

Jag och Lennie bestämde oss för att gå in i kyrkan när där inte var något folk. Om jag känner mig rätt så hade jag brytit ihop annars.
Vi går in där, och ser kistan. Det var inte obehagligt, det var fint. Jag är säker på att mormor följde med oss in där, för att vi skulle känna oss trygga.
Efter en stund så gick vi bort till platsen där mormor ska få vila i frid.
Det kommer att bli en av de finaste platserna i mitt liv. Jag har bestämt mig för att inte gå dit och sörja. Jag ska dit och känna glädje för att jag har haft den bästa mormorn man kan tänka sig.

Jag och Lennie var bland dem första som kom till kyrkan, så vi stod utanför kyrkgrinden och folk kom fram och hälsade på oss. Vilket var skönt.
När de flesta hade kommit, så såg jag morfar m.fl komma promenerande. Jag sa till Lennie att vi går och möter dem.
Kände att det skulle bli lite småkaos bland allt folk. Så fort morfar såg oss gå mot honom så bröt han ihop. Jag tog tag i honom och kramade om honom hårt. Sen gick vi mot kyrkan.
Vi lät alla gå in i kyrkan, sen gick vi in.





Bestämdes att mamma skulle gå fram med morfar, och mina morbrödrar skulle gå fram med sina respektive under avskedet. Och då blev det vi barnbarn som skulle gå fram tillsammans. Det var det jag ville, för jag ville att vi barnbarn skulle visa mormor självständighet, och att hon har uppfostrat oss till att ta hand om varandra i vått och torrt, att vi är en stor familj,

När klockorna började att ringa in för gudstjänst så knöt det sig i magen, Amazing Grace spelades från orgeln och man hörde att folk redan hade svårt att hålla inne gråten.
Där var så mycket folk som kom för att hedra mormor för att hon var en sådan fin människa. Där fanns arbetskamrater, avlägsna släktningar, morfars släktingar m.fl.

Prästen Tuva välkomnade oss, det var samma präst som döpte kusin Isak för bara några månader sedan.
När hon berättade om mormors engagemang, humor m.m så var det både blandat med skratt och gråt från oss.
Släktingarna från Dalarna hade kommit ner för att sjunga två låtar. När Malin sjöng en av låtarna, så var det ingen som kunde hålla inne tårarna, och så fort jag tänker på den låten så ryser jag. Det var så vackert.
Jag är "van" vid begravningar från jobbet och tycker att dem tar en evighet. Men detta var nog den snabbaste begravningen jag har varit med om, avskedet kom så snabbt. Det var dags för mamma och morfar att gå fram, och sen mina morbrödrar.

Sen var det dags för oss barnbarnen, vi ställde oss i en halvcirkel och vi grät. Vi sa inte hejdå, farväl eller adjö. Vi bara tänkte på henne. För detta var inget avsked från oss. För vi alla är helt säkra på att mormor finns hos oss. Det märkte vi barnbarn under sista låten på begravningen.
Jag slutade att gråta, jag kände värme i kroppen och jag märkte att Lennie och kusinerna också tog ett djupt andetag och såg lugna ut. Då viskade jag till Lennie "Mormor är här." Han bara nickade och fick en tår.
Efteråt på minnestunden så pratade jag med mina kusiner om detta, och dem hade känt samma sak. Värmen och tryggheten som mormor gav oss alla.

Förra veckan så valde vi kusiner ut blommor. Vi var helt överens om samma uppsättning, och vi var överens om vilka färger blommorna skulle ha. Det röda bandet med guldtext kände också rätt för oss, och vi behövde inget speciellt skrivet. Vi sa ofta "Vi älskar dig". Så det blev rätta texten.
Vårt band stod ut jätte mycket, ingen av alla dessa blommor hade rött band. Endast vårt.

Minnesstunden blev fin med kakor, kaffe och tårta.

Prästen Tuva blev "toastmaster", vilket var skönt, för då behövde ingen ta ansvar för det.

Mormors "kännetecken" är svanen. Hon samlade på dem, och Jan, släkting från Dalarna berättade något fint om svanen.

När det är kris för svanens barn, när det inte finns något mat att få tag på, så plockar svanen bröstkött från sig själv för att sina ungar ska få överleva.

Ingen visste om detta, och hade nog inte tagit reda på det iheller. Men när han berättade det, så kändes det som mormor direkt. Hon var svanen för så många.

Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta,

för alla utav oss du gjorde ditt allt.

Du deltog med oss i vår glädje och smärta

Tack kära mormor, tack för allt.

Nu finns bara minnen kvar

och de ska fylla mitt hjärta med glädje

Jag älskar dig