Smått rasande

Igår fick jag, med brossans stöd åka hem från kusinens student. Svimmfärdig, kallsvettig och illamående. Fyyyyyfan säger jag bara.

Det var värre än min migrän i torsdag.

Går inte ens att beskriva hur läskigt det var igår.

Men när jag kom hem så blev det sängen direkt och där har jag legat sen 10 igårkväll till halv 10 idag.

Känner mig bättre idag men är fortfarande yr.

Lite orolig blir man, men det kanske hör till?

Eftersom jag tänkte både på min egen och mitt barns hälsa när detta hände så bestämde jag mig för att sjukskriva mig. Men ack, det skulle man ej gjort.

Vet ej om jag klarar av att man ska få skit för att man sjukskriver sig.

Man gör sitt bästa, ställer upp och meddelar ALLTID så tidigt man kan när man är sjuk.

Jag ska ta upp detta iallfall, och onödigt att skriva här eftersom ingen bryr sig, men ville ändå skriva av mig. Kanske någon som vet hur man ska hantera sånt här?

Såna här saker hade kunnat gjort mig helt rasande innan, men nu blir jag bara så ledsen och har svårt att hålla tillbaka tårarna. Men jag vet att allt löser sig, annars får man söka nytt jobb.

Men på allt detta jobbiga, så hade jag ju fått hur söta kommentarer som helst på bloggen. Det värmer verkligen en.
Och när man går på stan och killar som egentligen hade visslat efter en (självsäker, klart!) säger att det klär mig.
Kommentarer av gravida och icke gravida att jag har en underbart söt mage.
Min Theodor gör mitt liv bra. När jag mår som sämst så ser han till att jag mår bättre (psykiskt iallfall, haha) Han gör det med små saker. Som att växa t.ex. men framför allt hur lyckan rusar genom hela kroppen när jag känner hur han sparkar där inne.
Killen i mitt liv, kan jag lova.