Tankar

Ett tag sedan jag skrev här.
Min dag idag är inte rolig. Lillen har skrikit som en stucken gris. Men jag har bitit ihop och försökt allt jag har kunnat. Det är väl det bästa?
När jag tvingade honom att lägga sig på huvudkudden, så vände han näsan mot min och somnade efter en stund. Mammas närhet är bäst, även om han inte förstår det ibland ;)
Inte konstigt att han blir så ibland. Så mycket som händer nu. Han drömmer riktigt mycket, snackar och skrattar i sömne. Haha. Knäppgök.
Nästa vecka blir han 3 månader. Underbart. Han utvecklas så himla fint.
Jag ska nog ge upp amningen också. Det tynger mig bara jag tänker på det. Men min mjölk räcker inte till, så han blir frustrerad vid bröstet. Även han vill ta bröstet så blir han så ledsen när det är slut, och då blir jag det med.
Och de senaste veckorna har jag ej mått så bra, och tror att mycket beror på amningen. Både psyiskt och fysiskt, det tar mycket näring från mig.
Fick precis reda på en sak. Inget jag bryr mig så riktigt personligt om, det kvittar mig. Men jag förstår ändå inte. Varför försöker man inte ens? Vill man inte?
Jag bara väntar och väntar, men ingenting händer.


Tittar bort på min fina son just nu. Gud vad jag älskar honom. Aldrig att jag vill missa en dag i hans liv. Det finaste som finns.
Jag är så glad att jag inte bor själv. Än hur stark man är, så orkar man inte helt själv ta hand om ett barn. Om det hade behövts så hade man säkert klarat det. Men så krävande som han är, så vet jag att jag hade gått under jorden.
Jag bara önskade att jag inte behövde ha det dåliga samvetet när någon annan hjälper mig. Jag vill så gärna bara känna glädje till att de vill vara delaktiga i hans liv och vill hans bästa. Även jag känner mig som världens sämsta mamma, som ibland behöver pusta ut. Men det vet jag att även de som är två om ett barn, att de också behöver. Men det verkar vara mer acceptabelt att man tar mer hjälp då.