Ensam

Har precis kommit hem efter en mysig fika med Fii och Ullis.
Jag är verkligen lyckligt lottad som har så många vänner runt om kring mig.
Min familj är ju också helt obeskrivligt underbar.
Men nu har jag en tuff tid framför mig, men jag ska göra allt som står i min makt för att jag ska må bra, få en bra framtid och att kunna uppfostra Bebben till en underbar människa.

Jag kan faktiskt erkänna att stunderna kommer där jag tänker på om jag gjorde det rätta valet.
Och jag vet att många tänker så under sin graviditet, men jag har svårt för att glädjas åt min graviditet, även detta är min högsta önskan.
Detta är min dröm sen jag var liten. Att få barn.
Så jag längtar tills dagen då jag får se min Bebbe i ögonen och känna att jag gjorde det rätta valet och få känna mig behövd, älskad och ha någon som betyder mer än livet. Någon jag aldrig kommer att tveka över att hoppa framför ett tåg för.
En människa som jag ska fostra och få att må bra.
Vad jag har lärt mig så är inte pengar och saker allt.
Det jag behöver ge är kärlek, förståelse och förlåtelse.
Läste lite på forum innan, om ensamma mammor. (ja, som det ser ut som nu så kommer jag att bli ensamstående). Men på olika forum så hade folk skrivit peppande saker som t.ex. att ett barn glädjs mer åt att stå en hel dag och titta på tåg som kör förbi i full fart än den varma semesterresan till Gran Canaria.

Gud. Jag ber verkligen. Ge mig styrka och glädje. Det är min högsta önskan just nu.